Författare och f.d. sekreterare av Kurdistans Socialistiska Partiet (PSK)

Den kurdiska frihetsrörelsen och det politiska livet uppgår till en period av hundra år.

Den första organisationen, med namnet Komela Hevkari û Pêsketinê (Samarbets- och framgångsföreningen) bildades efter 2:a Mesrutiyet (den parlamentariska monarkin - då sultanen gav tillåtelse att riksdagen samlas igen) år 1908 i Istanbul . Trots att namnet och formen angavs som "förening", hade den lagt upp som mål att ena det kurdiska folket, utveckla det kurdiska språket och kulturen, och utveckla landbruket i Kurdistan.

Grundarna till denna förening var framförallt från välbärgade och kända kurdiska familjer, såsom Badirkhan, Baban och Nehri, samt traditionella stamhövdingar och Shejker. Bland dem fanns också kurdiska intellektuella.

Föreningens ordförande, Seyit Abdulkadir, var även ordförande för den då nybildade osmanska "Senatet" Ännu en var Sherif Pascha, som också under en period var ambassadör för det Osmanska Riket i Stockholm. Teokraten Said Nursi var också medlem i denna organisation.

Under den tiden var Kurdistan uppdelat i två delar, en del låg under Irans hegemoni och den andra delen ingick i det Osmanska rikets gränser. Därför deltog kurder från södra Kurdistan också i denna organisation. Föreningen, hade bildat sina sektioner vad man kallade för Kurdiska Klubbar i samtliga kurdiska städer såsom Diyarbakir, Erzurum, Mus, Bidlis och även Musil och Bagdad. Dessa klubbar var väldigt täckande. Exempelvis så var Mus-klubben  förankrad i inte bara staden Mus utan i hela Mus-regionen med en väl planerad organisation bland lokala stammar. Bidlis-klubben startades med 700 medlemmar. Den ryske vice konsuln i Bidlis, Maksimovic nämner i en text, att klubben i staden Bidlis och dess näraligganda byar, består av 80 tusen medlemmar.

Föreningen i Istanbul öppnade till och med en kurdisk skola där man undervisade på det kurdiska språket. Det fördes en bra politik från deras håll för att säkerställa och bibehålla goda relationer mellan kurder, armenier och syrianer i Kurdistan.

Dessvärre existerade inte denna organisation med sina sektioner längre än ett år. Det turkiska regeringspartiet; ”Ittihat ve Terakki” (Enighet och Utvecklingspartiet) som hade tillförskaffat sig makten med parollen ”Frihet, jämlikhet och broderskap”, övergav snabbt den demokratiska linjen och tog i stället en hård nationalistisk linje. Det började råda ett hårt förtryck och en förnekelse politik. Denna kurdiska organisation och alla kurdiska klubbar stängdes. Också den kurdiska skolan i Istanbul bommades igen…

Sedan dess har läget för det kurdiska politisken och dess organisationer varit det samma ända till våra dagar. Kurderna bildar partier och förningar och den turkiska staten stänger dem återigen och straffar dess grundare. Kurderna vill ha kurdiska skolor men staten vegrar detta. Det kurdiska språket och kulturen har allt sedan dess varit under hård förtryck. Den turkiska staten har använt sig av alla medel och metoder för att förintetgöra det kurdiska folket... 

År 1912, lättade det politiska klimatet något, varför kurder återigen började starta och grunda föreningar och partier i Istanbul. Exempelvis, Ungdomsföreningen Hevî, Kurdistans samordningsföreningen m.fl. Dock blev inte heller dessa långvariga. Staten stängde ner dem och fängslade några av initiativtagarna. Många av dem utbeodrades till den turkiska militären skickades till fronten under 1:a världskriget, och blev dödade.

Efter kriget grundades återigen politiska partier, vid denna tillfälle grundade kurderna Komela Pêsketina Kurdistanê (Kurdistans Framskridsföreningen) och den kurdiska tidningen Jîn (Levnad) startades.

Osmanerna förlorade som känd kriget, de allierade (Engelsmännen, Fransmännen, Italienarna och Ryssarna) har ocuperat stora delar av landet inklusive huvudstaden Istanbul och även grekerna sände trupper till Anatolien. Under ledning av Mustafa Kemal började självförsvarskriget för att få ut utlänningarna. I Ankara samlades en ny parlament och en ny regering kunde bildas. Under detta skede slöt sig kurderna upp bakom regeringen i Ankara mot ocupationen. 

Mustafa Kemal, lät garantera att parlamentet och staten tillhör både turkar och kurder och lovade att kurder skulle få sina rättigheter och där man är i majoritet också få självstyre. I Loussane (Loussane-fördraget), sa Turkiets representant, Ismet Pasha; “Jag representerar både turkar och kurder.” Tyvärr har kemalisterna bröt alla sina löften efter kriget. Den nya staten blev den turkiska staten, regering och parlament blev turkiskt, det offisiella språket blev enbart turkiska, inga rättigheter gavs kurderna. Till detta delades istället Kurdistan på nytt; en del hamnade inom Iraks gränser, en del lämnades åt Syrien och den största delen införlivades inom den turkiska statens gränser...

Då började kurderna förberredda sig för ett uppror.Under detta skedde hade man bildat några kurdiska politiska organisationer. Komela Azadi (Frihets föreningen) var en av de. Denna organisation hade stöd i Kurdistan bland intellektuella,  oficierare och stamledare. En av dessa var Sheik Said. Innan kurderna hunnit mobilsera sig för ett uppror, kom uppgifterna till statens kännedom varefter kurderna anfölls. Under ledning av Sheik Said började dock frihetskampen. Kurderna tog några städer under egen kontrol. De har försökt inta staden Diyarbekir också men tyvärr har misslyckat.

Därefter löste kurdiska befrielseansträgningarna varandra. År 1929 under Gîrîdax-upproret (Ararat Berget) med organisationen Khoybûn i spetsen. År 1938 med Dersim- upproret (en region) och flera mindre därimellan. Dessa uppror har tyvärr krossats brutallt och den turkiska staden utförde stora massmord och genomförde massdeportationer i olika områden i Kurdistan.

Efter Dersim-upproret, rådde en tysthet under en period på 20-25 år. Under den hade kurderna inga legala eller illegala organisationer. Kurdiska publikationer, böcker, tidningar och tidskrifter var hellt förbjudna.  

Efter 2:a Världskriget övergick Turkiet till ett flerpartisystem, men detta ledde inte till några förbetringar för kurderna. 1958 började växa vissa patriotiska strävanden bland kurdiska intellektuella. Då började staten med ett hårhänt anfalla dem. År 1959 grepps 49 kurdiska intellektuella och häktatdes under flera månader utan någon domstols beslut eller information om varför dem häktats.

År 1961 började en partisan-rörelse under ledning av Mulla Mustafa Berzani i Södra Kurdistan (Kurdistan i Irak). Under samma år bildades Turkiska Arbetarpartiet (TIP) och den sosialistiska och demokratiska rörelsen blev allt mer starkare i Turkiet. De här nya förändringar genererade en positiv verkan på kurder i Turkiet. År 1965 grundades Kurdistans Demokratiska Partiet i Turkiet, illegalt. Vänster-Kurder och intellektuella kunde utföra politisk arbetade inom TIP på ett legalt sätt och förde den kurdiska frågan på dagordningen. Jag själv var en av dem.

Under denna tid bildade kurdiska studenter  Komelên Rojhilat yên Candî û Soresger” (Östers Kulturella-och revulutionera föreningar) i flera kurdiska städer och turkiska metropoler.

Trots det svåra tillståndet med massvisa hinder och förtryck från statens håll, utförde intellektuella kurder en viktig politisk verksamhet . Vissa periodiska tidskrifter och böcker gavs ut, delvis på kurdiska. Dessa publikationer påverkade det kurdiska samhället på ett positivt sätt.

Med andra ord kan sägas att denna tid var en bra period för den kurdiska rörelsen. Hädanefter blev den kurdiska rörelsen och- partiarbetet mer moderniserad.

Den turkiska staten var orolig för utvecklingen. År 1971 tog militären över makten i Turkiet. Demokratiska partier och organisationer stängdes igen. Vänster-turk organisationer och samtliga kurdiska organisationer bommades igen. Publikationer stoppades och många oppositionella fängslades. De fick långa fängelsestraff och torterades. Jag själv var en av de. År 1972 fick jag möjligheten att fly landet och gjorde så. Jag levde i exil två år och återvände till Turkiet 1974 efter att en allmän amnesti utropadats.

Efter att den turkiska militärjuntan lämnade makten, underlättades återigen det politiska arbetet i Turkiet och Kurdistan. Nya partier och organisationer grundades. En av dessa var Partîya Sosyalîst ya Kurdistana Tirkîyê (Kurdistans Sosialistiska partiet i Norr) som jag och vänner till mig grundade, och jag var sekreterare. Dock bör nämnas andra partier som också under denna tid fanns, såsom: Partî Demokratî Kurdistan-Bakûr (Kurdistans Demokratiska Parti- i Norr) KİP, KAWA, RIZGARİ m.m. Självklart var samtliga dessa partier och organisationer illegala i Turkiet. Detta eftersom den turkiska staten inte tillät någon som helst kurdisk organisation med varken kurd och Kurdistan på dagordningen eller till namnet innhöll ordet kurd. Detta inkluderade även kulturella föreningar och sportorganisationer...

Likt en vind över landet ploppade det upp kurdiska publikationer, med delar på kurdiska. Svårigheterna var många men vi stod på oss envist. Kurder upplystes om kurdfrågan. Legala föreningar, ävenom de till namnet inte var på kurdiska öppnades i många städer.

Under denna tid, arbetade vi i demokratiska organisationer och fackföreningar. Vi blev allt mer starkare. Våra kamrater deltog i kommunalval som självstendiga kandidater och van valet år 1977 i Diyarbakir och år 1979 i staden Giridax..

Men den turkiska regimen var djup oroad över den kurdiska rörelsens framgångar.

Staten utökade förtrcket mot oss genom polisstyrkor och militären. Inte bara det, de grundade facistiska och konservativa förningar och militärutbildade dem för att anfalla de demokratiska, patriotiska och vänster krafterna. Började med sina provokationer med hjälp av sina agenter. Terrorn blossades upp bland både vänster och höger sidan. 

Partîya Karkerên Kurdistan - (Kurdistans Arbetar Parti) - PKK, dykte upp under dessa år. PKK accepterade inte en legal och politisk arbete, kampen skulle utföras enbart med vapen. Samtidigt utmålade PKK samtliga andra kurdiska partier inklusive vårt parti som fienden och krigade emot oss. På så sätt terroriserad PKK den kurdiska befrielserörelsen.

Den fasctistiska juntan som kom till mkaten 1980 i Turkiet, hade PKK:s terror som anledning för sin brutala övergrepp på alla kurdiska och turkiska demokratiska organisationer och vänster. Hundratusentals fängslades och torterades, hundratals mördades och tiotusentals flydde landet och blev flyktingar utomlands. Jag själv är en av dem som flydde landet 1980 och har sedan dess inte kunnat återvända.

Efter det facstistiska maktövertagande minskades givetvis det politiska arbetert under några år, men den slutade aldrig hellt och hållet. Både vårt parti och andra partier fortsatte med sitt arbete tills det återigen tog sin fart så småningom. De som mig som tvingades leva i exilen forsatte arbetet utomlands. Där bildade vi demokratiska föreningar, såsom: Kurdiska Riksförbundet i Sverige, Kurdiska Riksförbundet i Tyskland (KOMKAR) och flertalet till. Vi arbetade för den kurdiska kulturen och det kurdiska språket, samt ett bred diplomatisk arbete. På det viset har vi bidragit befrielserörelsen i hemlandet.

PKK:s ledare Öcalan hade också lämnde landet och vistades i Syrien. Syrien band relationer med honom, bistod med finanser och vapen, år 1984 påbörjade PKK en väpnad kamp i Norra Kurdistan (Kurdistan i Turkiet) med siktet på ett självständigt Kurdistan.

Under detta krig samlades de båda folken - kurder och turkar – bakom sina militariska krafter. Turkarna ställde sig bakom det egna militären och å andra sidan ställde sig kurderna bakom PKK. Man sa att: “PKK krigar och dem kommer att befria oss!” Med anledning av detta blev PKK väldigt starkt, samtidigt som andra kurdiska partier försvagadas.

Enligt oss var inte tiden inne för en väpnad kamp mot Turkiet. Kriget understöddes av länder som Syrien, Irak och Iran. Kriget skulle alldrig kunna resultera i ett fritt Kurdistan, därföratt var och en av dem själva lagt beslag på en varsin del av Kurdistan. och de skulle alldrig gå med på att bildande av ett självständigt Kurdistan. Inte ens en federation eller aotonomi. Däremot ville dem utnyttja PKK för egna intressen. Så blev det också! De använde sig av PKK flertalet gånger mot kurder i Syrien, Iran och speciellt kurder i Irak. PKK blev deras verktyg i kriget mot kurderna.

I Norra Kurdistan pågick kriget i 15 år. Mellan 30-40 tusen människor miste sitt liv under kriget. Kurdistan förstördes, 4 tusen av våra kurdiska byar och ett dussintals av våra städer förstördes eller brändes ner till marken. Mellan 3-4 miljoner av vårt folk tvangs fly sina marker och hem. Allt detta men ingen vinning har det kurdiska folket kunnat åtnjuta.

År 1999 tvingade amerikanarna och turkarna, Öcalan att lämna Syrien. Inget land ville ta emot honom innan han till slut återigen hamnade i turkiska händer. Vid gripandet, sa han till dem att han var ångerfull, bad om för sitt liv och sa att han skulle betjänna den turkiska staten. Han lät meddela att han längre inte ville ha ett självständigt land för kurder, ingen federation och ingen autonomi! Efter hans gripande övergavs också den väpnade kampen från PKK:s håll. Hans parti accepterade detta varpå den PKK:s väpnade gren lämnade Turkiet och begav sig till den irakiska delen av Kurdistan.

Efter Öcalans gripande har PKK:s politik helt och hållit hamnat under den turkiska statens kontroll. Dem visar honom vägen och Öcalan verkställer de riktlinjer som ges. Uppgifter om de senaste tidens händelser och sammandrabbningar mellan turkisk militär och PKK, är helt och hållet i linje med den “djupa statens” planer. Alltså de militariska krafterna vill återigen underblåsa terrorn och därigenom lägga hinder för Turkiets eventuella medlemskap i EU och dels förhindra förändring och demokratisering av landet och behålla sina privilegeium.

Kära mötesdeltagare och åhörare, jag har talat om den kurdiska rörelsens historia i Norra Kurdistan framtill idag. Låt oss gå över att behandla den dagsaktuella kurdiska befrielserörelsen, hur ser den ut idag?

I den dagsaktuella läget är problematiken att PKK blivit ett hinder för den kurdiska. PKK har redan från början terroriserad den kurdiska befrielserörelsen, dragit in kurder i en oförberedd krig och förstörde Kurdistan. Med sina felsteg och terror har dem både i hemlandet och utomlands spridit kännedom om sig som terrorister och med det smutsat ner den kurdiska befrielserörelsen. Därefter har dem givit upp och nu vill de inte ha någonting för kurderna. De vill till och med till intetgöra den kurdiska befrielserörelsen. Med andra ord har PKK ändrat kurs från den ena motpolen till den andra.

PKK har aldrig nyttjat demokratiska medel internt inom rörelsen, ständigt använt sig av Stalinistiska metoder.

PKK, har återigen under de senaste veckorna blivit en bricka i den turkiska djupa statens spel, för återuppfödandet av terrorn...

Med andra ord har PKKs politik alltid varit fel, så även idag. Framförallt måste den kurdiska befrielserörelsen bli kvitt från denna felaktiga parti. Den måste följa en rätt politikisk väg och organisera sig på den rätt vägen.

Enligt min mening kan detta göras bäst genom öppnande av ett legalt parti. Ett demokratiskt parti som försvarar kurdernas rättigheter och verkar på ett fredligt sätt. Kurder som inser att PKK har en felaktigt politik, bör ta plats och mötas i detta parti.

Antalet kurder i Norra Kurdistan uppgår till 20 miljoner människor. Om 20 miljoner människor organiseras på ett korrekt sätt är det kraftigare än 20 miljoner gevär. Med ett demokratiskt arbete, kan den både få stöd av frihetssträvande- och demokratiska turkar, men också understöd av världssamfundet.

Jag har värnat och uppmanat att följa denna politik sedan länge. Kurdiska patrioter, inberäknad mina partivänner försökte med detta redan 1990, då vi startade legala partier. Den första vid namnet HEP. Efteråt DEP och sedan flera därefter. Tyvärr beblandade sig återigen PKK i dessa partier och förstörde dem. Staten lät inte heller dessa partier bli långvariga och skapade hinder efter hinder för att göra det svårt att fullfölja det legala arbetet. Trots detta gav vi inte upp öppnade nya gång på gång.

Trots att det inte finns legala partier som till namnet är kurdiska, så finns det idag två partier som grundats och öppnats av kurder och kända  som kurdiska partier. En av dem är DTP och verkar i relation till PKK. Den är stark, men det går inte att påstå att den representerar kurder. Då den inte laggt upp något tydligt gynnsamt för kurder, utan driver en politik som uppskattas av den turkiska staten. Den andra partiet heter HAK-PAR. I jämförelse med DTP är den betydligt mindre men den eftersträvar och försvarar rättigheter för kurder. Som lösning av den kurdiska frågan kräver man en jämlik federation. Jag anser att det är en rätt väg.

Enligt min mening är alternativet följande: De kurder som vill ha frihet och demokrati, bör antingen ansluta sig till HAK-PAR och arbeta där eller så bör man tillsammans med HAK-PAR bilda en ny enighet.

Kurder som bor i exilen, bör arbeta och föra en lobbyverksamhet till fördel för att stärka ett alternativ som den jag ovannämner. Under dem senaste åren har ansträgningar och arbeten gjorts i riktning mot detta. Utomlands har Initiativên Rewsenbiran (Initiativet för upplysta kurder) och Platforma Komeleyên Demokrat û sîwîl (Plattformen för demokratiska och civila föreningar) bildats. Bland partier och politiska grupper har Platforma Kurd ya Ewrûpa (Kurdiska plattformen i Europa) bildats. Dessvärre har dessa plattform inte kunnat organisera sig som önskat ännu.

Slutligen vill jag säga att en lyckad kurdisk befrielserörelse i Norra Kurdistan, ett demokratiskt system och tillförskaffande av frihet är beroende på en stark organisation med en rätt politik.