Den 28 november återupptas den avbrutna rättegången i Bagdad mot Iraks störtade diktator Saddam Hussein.

Kurdiska Riksförbundets ordförande Aycan Sermin Bozarslan resonerar här kring den historiska rättegångens betydelse för kurderna i Sverige, särskilt för dem som flytt från irakiska Kurdistan.

Under åren före Saddam Husseins fall var det en replik jag fick höra från många av våra medlemmar från irakiska Kurdistan. Ordalagen varierade från person till person, men kärnan kan återges så här:

   ”Jag kan aldrig känna mig riktigt fri, varken i Sverige eller någon annanstans i världen, så länge vi kurder inte får leva fritt i vårt eget land. Jag kan inte känna mig fri förrän Saddam och hans medskyldiga ställs inför rätta!”

   Nu har stunden kommit. Rättvisans tid är här. Och rättvisans tid är upprättelsens tid.

   För alla kurder som flytt till Sverige från Irak finns en gemensam nämnare, oavsett om de bott här länge och har svenskt medborgarskap eller om de fortfarande är asylsökande. Det gemensamma är minnen från Saddam-regimens förtryck. Det kan vara minnen från massakrer eller fängelser. Det kan vara minnen av tortyr. Det kan vara minnen från en arabiseringskampanj med etnisk rensning. Det kan vara minnen av mord, förföljelse, bomber, tvångsdeportering.

   Livet i Sverige har därmed präglats av händelserna i hemlandet. Alla har inte kunnat bearbeta det som varit, läka såren, sörja sina döda på riktigt. En del har inte kunnat genomgå sin integrationsprocess, därför att de inte orkat vara helt mentalt närvarande i det nya landet. Är man medveten om den bakgrunden är det lättare att leva sig in i de där orden:

   ”Jag kan inte känna mig fri förrän Saddam och hans medskyldiga ställs inför rätta!”

   Nu, när diktatorn ställs inför rätta, kan många äntligen börja sätta punkt för tiden av sorg. Det är viktigt att alla skyldiga, inte bara Saddam, ställs inför domstol och får betala för vad de gjort. Det är viktigt för att de mest berörda ska uppleva att de får en riktig upprättelse.

   Lyckligtvis finns det också mycket annat i dagens situation som bidrar till kurdernas upprättelse. Saddam-rättegången utspelar sig i en tid då de irakiska kurderna äntligen känner att de bestämmer över sitt eget öde.

   Nu, när kurderna kunnat rösta för en demokratisk författning och snart får delta i ett riktigt parlamentsval, kan många uppleva det som en senkommen uppfyllelse av en önskan som fanns hos de 5 000 kurder som gasades ihjäl i Halabja och hos de mellan 180 000 och 200 000 andra som dödades i Saddam Husseins Anfal-kampanj.

   Tidigare i år hittades 512 kroppar efter barn, kvinnor och män i massgravar i södra Irak. Kropparna tros vara de hittills enda återfunna av 8 000 kurder som spårlöst försvann 1983. Nyligen kunde dessa 512 ges en värdig, TV-sänd begravning i Kurdistan.

   Nu, när presidenten för irakiska Kurdistan besökt USA och Europa och välkomnats som den förste kurdiske presidenten, upplevs det som en upprättelse i alla delar av Kurdistan.

   Jag är övertygad om att alla dessa uppmuntrande förändringar kommer att påverka många kurders liv i det nya landet, i Sverige, på ett positivt sätt. Den som i högre grad kan känna sig som en fri och värdig människa, den som känner stolthet över sin kurdiska tillhörighet, blir också mer öppen för det svenska.

   Många ungdomar känner sig lättade. Hela familjerna blir gladare när föräldrarna blir av med sina bördor. Barnen och ungdomarna kan känna stolthet över att föräldrarna har kämpat och bidragit till friheten. Jag är övertygad om att dessa förändringar kommer att underlätta barnens och ungdomarnas utveckling när det gäller språk, identitet och kunskaper.

   När jag besökte irakiska Kurdistan i somras blev jag mycket stolt och glad över den respekt för minoriteterna som den kurdiska administrationen försöker visa. Undervisning i modersmål, TV-sändningar på turkiska, arabiska och andra språk. Alla kan tala sitt språk, säga vilka de är över etniska och religiösa gränser: kurder, turkmener, araber, assyrier osv. Alla kan organisera sig. Det betyder inte att allt är perfekt. Det krävs en lång fredlig process av medvetna satsningar när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vad vi ser är ett nytt samhälle i god utveckling, ett samhälle som blir bättre och bättre. Jag kunde inte undgå att jämföra med den mer än 80 år gamla staten Turkiet, som inte ens har undervisning på kurdiska.

   För många kurdiska demokrater ligger en stor del av upprättelsen i den respekt för mänskliga rättigheter som ledningen för irakiska Kurdistan visar. Trots alla krigs- och förtryckserfarenheter, trots alla hot som finns mot det man uppnått, trots bristen på goda förebilder i området, har man visat prov på att man respekterar allas mänskliga fri- och rättigheter.

   Den fullständiga upprättelsen kommer när alla kurder i hela Kurdistan får existera fritt i sitt eget land, med alla sina självklara rättigheter och med hela sitt kurdiska jag. Men med det som redan är uppnått står det klart att långt fler av våra medlemmar än tidigare kommer att gå vidare i sin integrationsprocess.

   Både vi och Sverige vinner således på att irakiska Kurdistan utvecklas till en stabil, bestående demokrati.