Kurdisk verklighet
Av: Linn Sollied Madsen

TROMSØ:

Filmfestivalens kanske starkaste film kommer från Kurdistan och heter Turtles Can Fly. Den får vuxna män till att gråta, men regissör Bahman Ghobadi hoppas att folk ler lite också.

Det är inte första gången Ghobadi visar film på Tromsö Filmfestival. Tidigare har både ”De druckna hästarnas tid” (2000) och ”Strandad i Irak” (2002) deltagit i tävlingsprogrammet, men i år har regissören själv för första gången kommit till Tromsö.

Han har bara varit här i ett par timmar, men det är redan kärlek vid första ögonkastet.

- Staden är inte helt olik min hemby i Kurdistan med snö och fjäll, men här kan de känna sig fria, åka skidor, göra vad de vill, säger han.

- Hemma är fjällen fulla med minor och vi är rädda. Naturen har blivit vår fiende.

Använder amatörer

”Turtles Can Fly” handlar om en grupp barn i en by vid gränsen mellan Turkiet och Irak några dagar före den amerikanska invasionen börjar. Den föräldralöse pojken Satellite är en slags ledare, i en tillvaro där information och media är en bristvara. En liten familj bestående av tre barn försöker också överleva i den hårda verkligheten, men ljuspunkterna är få och svaga. Alla skådespelarna är amatörer, och några hade aldrig sett en film förut.

- Stram ekonomi är grunden till att vi använder amatörer, men egentligen så trivs jag bäst med det. Det har blivit naturligt för mig. Dessa barn har alla upplevt svårigheterna själva och det använder jag för att berätta historien. Effekten hade inte varit densamma med professionella skådespelare.

Något strikt manus använder Ghobadi inte heller.

- 40 procent av dialogen skrivs medan vi filmar, och mycket av handlingen kommer medan vi filmar.

Går bra nu

Filmskaparna letade i tre månader över hela Kurdistan för att finna de rätta skådespelarna, och de minsta pojkarna i filmen var tiggare innan de mötte Ghobadi.

- Det går bra för alla nu. Han som spelar huvudrollen, Satellite vill bli regissör och ska jobba med mig på min nästa film. Avaz Latif som spelar flickan Agrin, har fått jobb på en lokal TV station där hon får bra betalt och trivs bra.

De två minsta pojkarna går nu i skolan och har fått ekonomiskt stöd från regeringen.

Hövligt antiamerikansk

Ghobadi fortsätter att tro på ett Kurdistan, men tror att folk är rädda och otrygga.

- Folk är rädda att USA ska svika kurderna igen, som historien har visat tidigare. USA har sina egna intressen och bryr sig egentligen inte om kurderna och folket i Irak, säger Ghobadi. Han understryker att han inte alls har något emot det amerikanska folket, och har stor respekt för deras kultur.

- Jag har invändningar mot deras regering, precis som många amerikaner också har. Amerikanerna är ett folk som är fullt av känslor. Min film är emot den amerikanske invasionen på en väldigt hövlig nivå, säger Ghobadi.

Han berättar att de amerikanska soldaterna i filmen är riktiga soldater, men det var väldigt svårt att få lov att filma dem.

- De frågade hela tiden vad filmen skulle handla om. Jag svarade att det är en film om människor, inte kritik av dem.

Humor som vapen

Ghobadi säger att filmen är en mycket mildare version av verkligheten.

- Jag måste ha ett filter så att folk orkar se den. Verkligheten är allt för sorglig.

Nu är Turtles Can Fly inte någon solskenshistoria. Tragedierna står i kö, men Ghobadi använder också humor för att lindra smärtan.

- Kurderna har en lång historia med mycket lidelse och smärta. Humor är ett av våra vapen för att motarbeta lidandet, säger Ghobadi, som hoppas att folk också ler lite under filmen.

Översatt från den norska tidningen Nordlys